Kom hem utan råtta idag. Zelda ska stanna hos kliniken över natten, för de ville öppna och kolla den här svullnaden. Operationsärret, dvs själva ögat, ser bra ut enligt veterinären. Den nya svullnaden sitter ju liksom under ögat, vid överkäken. Troligtvis är det en tand som är knasig, och det kan vara den som ligger bakom hela felet med att ögat blev svullet från första början, bara det att det inte synts ordentligt förrän nu. De ska alltså öppna dels för att rensa från var och dels för att kolla upp vad tusan det är frågan om. Är det en dålig tand kommer de troligtvis plocka bort den också.

Det kändes helt fel att åka hem utan Zelda. Som om jag hade glömt henne någonstans. Jag var så sjukt nära att börja storböla när jag gick ut från veterinären och gick tillbaka mot tunnelbanan... Jag vet ju att hon är i goda händer, och hon har ju varit ensam hemifrån förut, men det känns liksom värre när jag vet att hon ska övernatta där helt själv utan någon annan trygghet än handdukarna i sin transportbur...

Jag känner mig dock bättre när jag vet att hon i alla fall är där och att jag har varit relativt snabb den här gången. Jag kommer aldrig sluta beskylla mig själv för att jag var för sen med att få in både Peach och Lotus till veterinären. Att jag var en så fruktansvärt hemsk människa att jag lät det gå för långt, och att det till slut inte fanns någon annan utväg än att avliva dem. Först Lotus, och sedan Peach. Jag såg ju att de inte mådde bra så varför åkte jag inte tidigare? Jag kommer aldrig förstå hur jag tänkte, och jag kommer aldrig bli kvitt de stora svarta hål som saknaden och samvetet har gnagt i mitt hjärta. Men jag kommer aldrig göra samma misstag igen. Vid minsta lilla avvikelse, om det så bara är en stukad tass så ska de in till veterinären helst samma dag eller dagen efter. ALDRIG vänta för länge igen. Aldrig förlora en råtta bara för att jag inte åkte i tid...