Det här året har varit kaos. Det började med att se ut som det bästa året på länge och jag hade verkligen en stark känsla av att nu skulle allting äntligen bli bra och jag skulle få kunna slappna av och vara glad. Cynikern i mig säger nu att jag skulle ha vetat bättre, att saker och ting inte bara löser sig och att bra saker som kommer in i mitt liv inte stannar kvar. Från att ha strosat genom lundarna i himmelriket till att ha släpat sig genom träskmarkerna i helvetet, det är ungefär så det har känts de senaste månaderna och nej, jag har inte mått bra. Alls.

 

Trots det har jag ändå behövt ta ett steg ut från mig själv för att se hur långt jag egentligen har kommit och för att kunna förankra mig i en självbild som, även fast den inte är rakt igenom positiv, åtminstone inte genererar ohemula mängder självhat. Light Saber Combat har varit det som hållit mig kvar på banan och gjort att jag inte totalt tappat hoppet om mig själv. Jag ser hur långt jag kommit. Från personen som kämpade med korrekt benställning till personen som åker iväg på evenemang och håller i prova-på-lektioner. Från personen som inte riktigt kunde läsa sina motståndare i dueller till den som åker utomlands och dömer turneringar. Från den som hade svårt att se sin egen tillväxt till den som instruerar andra och hjälper dem att själva växa. Jag har gått från att bara vara den som går på träningarna och gör sitt till att engagera mig aktivt på så många punkter. Som atlet, instruktör, domare, stildomare, eventkoordinator och tävlingsarrangör. Ljussvärdet är det som får mig att hela tiden växa och blicka framåt, och jag är så tacksam över att få vara en del av det här. Om jag kan växa i min roll inom sporten, så kan jag växa utanför också.