Den här helgen har varit en enda stor emotionell bergochdalbana för mig. Jag har pendlat mellan ren och skär eufori och djupaste mörkret av ångest, självhat och extrem prestationsångest. Slutresultatet är dock mycket positivt, för jag har fått flera nyttiga insikter att bära med mig under hösten och vintern.

Allting började i lördags när jag var på väg till extraträningen. Jag läste ett mail från vår akademirektor som berättade att jag placerade mig trea i Style under SM (jag hade alltså tredje bästa tekniska stilen av 25 tävlande, bara det är helt otroligt) och detta innebär att jag kvalificerat mig för att vara med i den stora internationella turneringen Champions Arena i Italien sista helgen i november i år. Min chock och lycka kände inga gränser och jag grät som ett barn. Mitt mål under SM var att ta mig ut ur gruppspelet, vilket jag gjorde. Jag fick gå en match i kvartsfinalen och även om jag åkte ut där så var jag så otroligt nöjd med min prestation och kände för första gången att jag hittat något som jag verkligen älskar och är bra på. Att sen få reda på att jag var den tredje stilmässigt bästa personen och att jag dessutom är inbjuden till Champions Arena är något av det största som hänt i mitt liv. Det är bevis på att all min dedikation och mitt hårda arbete har givit resultat och att jag kan fortsätta nå precis hur långt som helst bara jag kämpar för det.

Mitt i all denna lycka föll jag dock i fällan och halkade tillbaka till gamla tankebanor och tillvägagångssätt som jag trodde att jag lyckats bli av med. Jag pushade mig själv stenhårt på träningen i lördags, och även om det mesta gick väldigt bra så började jag efter hand att göra slarviga misstag. Som ett gammalt spöke som bara väntat på att få sätta klorna i mig igen dök prestationsångest upp och förvandlades snabbt till den självkritik jag piskat mig själv så hårt med under hela mitt liv. Självkritik blev till självhat och prestationsångesten bröt sedan ut i en fullskalig ångestattack till den grad att jag fick avbryta duellen jag höll på med och sätta mig vid sidan om, för jag kunde inte sluta gråta. Jag är så otroligt tacksam för mina underbara träningskamrater och instruktörer som stöttade och peppade mig, fick mig att koncentrera mig på annat och till slut kunde samla mig tillräckligt för att ha en sista avslutande duell.

Tyvärr följde spökena från gårdagen med på dagens träningspass med min klan, och i slutet kände jag mig bara eländig och värdelös och kunde först inte alls begripa vad det var som felades. Efter hand kunde jag dock känna igen mina demoner för vad de var, och jag fick lov att inse att jag trots allt bara tränat den här nya stilen i fyra lektioner. Jag kan inte förvänta mig en tvärskarp nivåkurva uppåt. Det här är nytt för mig och jag måste tillåta mig själv att vara nybörjare, att rent ut sagt vara jävligt dålig i början. För härifrån kan det ju bara bli bättre!

Den här helgen har lärt mig att jag måste lära mig att släppa kraven på mig själv och lära mig vara mer ödmjuk. Jag har ju redan fått bevis på att jag uppenbarligen är på rätt spår, det gäller bara att inte öka farten så pass mycket att jag kör i diket innan jag kommit fram till målet. Jag är bra och jag kommer bli ännu bättre.