Det har varit tungt att göra något alls på sistone. Svårt att hitta motivation och betydelse ens för de minsta sakerna. Jag sover för lite och har ingen energi. Jag sover för mycket och har ingen energi. Jag gör listor på saker jag ska göra, men tar mig aldrig för att börja. Varje dag, från det att jag slår upp ögonen, är jag i konstant krig mot mig själv för att ens ta mig upp ur sängen. Rutiner och sådant har varit svårt från början, men sen pappa dog har allting fallit isär totalt. Hur tar en sig upp ur ett sånt här mörker? Hur samlar en energi när både kropp och sinne är lika tätt som ett durkslag, så allting bara rinner ut? Jag har skoluppgifter att göra, ett jobb att gå till, träningspass, och ett hushåll att sköta. Hur gör folk? Hur orkar de med? Jag pendlar mellan förnekelse, ångest, förtvivlan och total tomhet och det tär på mig.

 

Så jag är ledsen om jag ställer in mer än vanligt, om jag inte orkar ses eller ens svara på meddelanden. Jag har knappt ork med mig själv längre, och då är det otroligt svårt att ha energi för att umgås med andra.

 

Du fattas oss, pappa.