Sen jobbkväll och falska sympatier
Jag har märkt en sak angående allt prat i tidningarna om folk som far illa. Engla hit och nån österrikare dit. Just nu verkar det vara på modet att göra våldsbrott mot barn och ungdomar. Men det roligaste (eller ja, roligt och roligt men ni fattar vad jag menar) är att jag inte direkt kan känna något för det. Visst, jag VET att det är hemskt men jag kan liksom inte få mig till att känna något för en person som jag aldrig träffat. Det är jättemånga på jobbet som pratar om det hela tiden, först det här med Engla och nu den här tjejen som blev utsatt för incest i 24 år. Folk verkar ta det till sig så himla lätt och de blir så upprörda att de knappt kan sova. Men personligen kan jag inte mana fram en endaste känsla. Det jag vet däremot är att om någon skulle skriva om något vedervärdigt som hänt ett djur, då skulle tårarna rinna som floder ner för kinderna på mig. Jag har funderat på hur det kan komma sig att jag har så lite känslor för min egen art. Skulle det hända något med någon som jag verkligen kände något för skulle det nog ta hus i helvete, men jag verkar inte bry mig alls när det handlar om någon jag inte känner. Jag måste dock erkänna att på ett visst sätt känns det väldigt skönt. Det händer så himla mycket skit hela tiden och om jag skulle gå runt och tycka synd om allt och alla och känna hur hemskt det är, skulle jag orka med det dagliga livet då? Jag orkar inte gå runt och vara olycklig för andras skull. Gör det mig känslokall? Men allvarligt talat, blir deras situation verkligen bättre av att okända människor går runt och mår dåligt över det? Saker blir inte ogjorda för att många tycker illa om det. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Det var nog mest bara ett konstaterande för min egen del. Det är bättre att skriva om det än att prata om det. Folk blir så himla upprörda när man nonchalerar världens hemskheter. För min del så kvittar det. Människor dör som flugor över hela jorden, men inga svenska tidningar samlar pengar till dem. Ingen tänder ljus för dem eller pratar om hur hemskt det är förrän tidningarna skriver om det. Det är inte förrän då som det blir "mode" att prata om hemskheter. Snart har svenska folket glömt bort Engla och börjar oroa sig för sommarens badsäsong istället. Det är nog det jag tycker mest illa om hos människan. Den falska sympatin som lätt läggs på hyllan när det inte är mode att vara sympatisk längre. Då är det faktiskt nästan bättre att inte vara sympatisk alls.
Najs skrivet hörru, jag höll med nästan hela inlägget (förutom det där om djuren, jag hittar inte så mycket sympati alls).
Men jag vet inte om sympati är svaret på allt det där. Jag menar, det är väl bra att saker uppmärksammas men vore det inte bättre om folk agerade istället?
När jag läser de där artiklarna så tycker jag mest att de inblandade (dock inte "offrerna") är dumma i huvudet. Men det tycker jag ju iofs om nästan allt.
Kram påre!