Förhoppningarna om att få en fast anställning på mitt extrajobb hos pappa krossades brutalt idag i och med ett e-postmeddelande som gick ut med information om stramare budget och insparande på diverse extra onödiga utgifter. Jag räknas tydligen till de där extra onödiga utgifterna och nu har mina drömmar om en större lägenhet helt grusats... Det vilar en förbannelse över mig, tror jag. Varje gång det verkar som om något går bra och jag börjar berätta om det så slutar det i fiasko. Det är nästan ALLTID så och jag kan inte för allt i världen förstå varför. Jag såg målet så nära, en ordentlig lön som skulle ligga till grunden för flytten till en större lägenhet där jag kunde få plats med min schiffonjé och därför slippa ha mina kläder i en korg på golvet. Att slippa detta omkringflyttande av saker bara för att det inte finns plats för dem någonstans. Men det kommer inte bli mer plats på ett tag, och det känns som om det är mitt fel. Det känns som om jag är en svikare, även fast jag inte kan råda över företagets ekonomi...
Nu på kvällen har jag druckit té, ätit mörk choklad med hallonsmak och lyssnat på Sonata Arctica så nu mår jag lite bättre, men det blir vidrigt att tala om för Eddie att jag är phail... igen... Inte för att han kommer anse att det är mitt fel, det är bara mina egna hjärnspöken som grälar på mig. Men jag känner mig vidrig som kom och talade om detta kanske framtida jobb som om det var ett faktum och nu rycker bort den trevliga nyheten igen.
Och till råga på allt har jag en biljett till Kreta, som jag visserligen inte har betalat för själv, men som jag ändå just nu i denna stund mår illa över... Allt jag vill just nu är att jag och Eddie ska kunna flytta till en större lägenhet och få lite mer ordning och reda i vårt hem...