Nu är det förvisso redan mitten av februari, men här är en sak som jag funderat mycket på.

 

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med nyårslöften. Raketer smäller, alkoholen flödar och så står en där på nyårsafton och lovar att en ska ta tag i saker under det kommande året. Lovar att börja träna. Lovar att äta nyttigare. Lova hit och lova dit. Varje nytt år ska det börjas ett nytt liv, fullt av löften som en måste upprätthålla för att inte tappa masken inför de få personer som möjligtvis kom ihåg vad en sa där vid tolvslaget. Det kanske håller ett par veckor, kanske t.o.m ett par månader om en ligger i riktigt hårt. Men alla bryter sina nyårslöften. Varför är det så? Jag har funderat på om det inte är för att vi i våra berusade löften ingjuter en massa dålda måsten. När vi måste något så blir det tungt och inte lika roligt. Vi tappar motivation och börjar prokrastinera. Det där härliga, roliga, peppande vi kände har blivit ett krav som hänger likt en kvarnsten om halsen på oss. Istället kom jag på att det borde vara bättre att utmana sig själv.

"Jag utmanar mig själv att gå till gymmet minst en gång i veckan". Då blir varje gång en går till gymmet en automatisk vinst, och de gånger en inte hinner eller orkar blir mer ett "äsch då, den här gången gick det inte" än ett löfte som brutits. Samma sak med vad du än vill utmana dig själv till. Det gäller att ta varje liten vinst och att samtidigt tillåta sig själv att misslyckas. Helt plötsligt står du där på gymmet och inser att ditt mål är inom räckhåll. Eller så har du sparat pengar så du kan åka på den där resan, eller vad du nu från början hade för avsikt att lova dig själv.

 

Vi måste sluta sätta så jäkla mycket press på oss själva och istället peppa oss själva framåt. Morot istället för piska, positiv förstärkning istället för skäll. Vi kan inte leva med ett ton måsten över oss, det går bara inte. Så var snäll mot dig själv och ge dig en rolig utmaning för året.